En gemensam miljonförmögenhet gömmer sig under marken
Visst irriterar uppgrävda gator och grötig trafik, men irritationen är nog snäppet värre om det inte kommer vatten ur kranen eller om avloppsvattnet och toalettavfallet inte transporteras till reningsverket.
På ungefär två meters djup under marken gömmer sig vattenförsörjningens störta och kanske viktigaste tillgång, nämligen vattenlednings- och avloppsnäten. Nationellt uppskattas denna förmögenhet uppgå till omkring 6,5 miljarder euro.
– På det kommunala planet uppgår nätförmögenheten ofta till flera miljoner euro. Förmögenheten ägs av kommuninvånarna, alltså vattenförbrukarna, och medlemmarna i landets vattenandelslag, säger Finlands Vattenverksförening VVY:s verkställande direktör Riku Vahala.
Riku Vahala, som tidigare arbetade som professor vid Aaltouniversitetets avdelning för vattenförsörjningsteknik, har verkat som expert i flera studier gällande bland annat den nationella vattenförsörjningen.
”Det optimala vore att kunna byta ut rören dagen innan de går sönder, men det är naturligtvis omöjligt. När ett rör har gått sönder är man sent ute och om man genomför en omfattande sanering för tidigt slösar man samhällets resurser.”
– Om näten inte saneras regelbundet sjunker vattenverkens servicenivå, vilket bland annat kan leda till oväntade avbrott i vattenförsörjningen, till att det inte kommer vatten ur kranarna och till att gatorna översvämmas. Trasiga avloppsledningar kan i värsta fall kontaminera grundvattenvattentäkter och vattendrag och i förlängningen leda till olika epidemier, säger han.
Nätläckage leder till onödig och dyr förbrukning av energi, råvatten och kemikalier eftersom en stor del av det renade och utpumpade vattnet inte når sina destinationer. Enligt Finlands miljöcentral förblir 17–18 procent av det producerade vattnet ofakturerat. En del av svinnet förklaras av bland annat gaturengöring, men lejonparten sammanhänger med läckage i näten. Vid knapp råvattentillgång kan nätläckagen leda till allvarlig brist på hushållsvatten.
Dikesstöden på grävarbetsplatsen i Lojo minimerar rasrisken.
Många orsaker till rörbrott
Finland har cirka 107 000 kilometer vattenledningar och ungefär 50 000 kilometer avlopps- och dagvattennät. Siffrorna omfattar inte fastigheternas tomtledningar. Hela sex procent av vattenledningsnätet och 12 procent av avloppsnätet bedöms vara i mycket dåligt skick.
Vattenförsörjningsnätens största byggboom inföll på 1960- och 1970-talen, vilket innebär att en stor del av ledningsnäten har uppnått saneringsåldern. Rörens tekniska livslängd brukar anges till mellan 50 och 70 år. Spridningen är dock stor: En del yngre rör är i mycket dåligt skick medan andra, upp till hundra år gamla rör, fortfarande fungerar klanderfritt.
– Vattenförsörjningens tyngdpunkt har övergått från byggande till sanering. För ungefär tio år sedan började man diskutera saneringsfrågan och nu har vattenverken gått från tanke till handling och på allvar inlett saneringsåtgärderna, säger Riku Vahala.
”Vattenverkens verksamhet, även saneringarna, finansieras med kundernas vattenavgifter, inte med skattemedel.”
Vattenförsörjningsnäten påverkas och ansträngs av både interna och externa faktorer. I tätorterna leder trafiken och närliggande gräv- och schaktningsarbeten ofta till att näten rör på sig. Vissa typer av jord har frätande inverkan på rören och klimatrelaterade störtregn kan leda till sådana rörelser i de omkringliggande jordmassorna som skadar rören. Rör- och byggkvaliteten har alltid stor inverkan på nätens hållbarhet.
Avloppsvattnet påverkar avloppsrören både mekaniskt och kemiskt. Hushållsvattnet i vattenledningarna påverkar också rörmaterialet, fastän långsammare. Såväl avlopps- som vattenledningsnätens fogar, tätningar och ventiler slits och föråldras.
– Det är så gott som omöjligt att avgöra och bedöma rörens exakta livslängd på förhand, men vattenverken har ganska goda erfarenheter av hur länge olika rörtyper håller i olika miljöer. Det optimala vore att kunna byta ut rören dagen innan de går sönder, men det är naturligtvis omöjligt. När ett rör har gått sönder är man sent ute och om man genomför en omfattande sanering för tidigt slösar man samhällets resurser, konstaterar Riku Vahala.
Kalle Lehtikangas tarkastelee pakkosujutusta työmaakuopan reunalta Lohjalla.
Saneringarna finansieras med vattenavgifter
Uppskattningarna av nätens saneringsskuld varierar stort – många vattenverk kan helt enkelt inte uppskatta skulden på grund av bristfälliga uppgifter om nätens ålder och skick. Saneringsbehovet sammanhänger i hög grad med nätens ålder, vilket gör att skillnaderna är stora mellan olika nät och olika vattenverk.
– Läget är inte katastrofalt eller alarmerande, men om man inte vidtar saneringsåtgärder snart blir situationen ohållbar. För att kunna svara på det nationella saneringsbehovet borde antalet saneringar tredubblas, säger Riku Vahala.
”Jag hoppas att kommunalpolitikerna inser situationens allvar och förstår att höja de aktuella avgifterna tillräckligt mycket för att möjliggöra nödvändiga nätsaneringar.”
Saneringarna kostar pengar. Vem betalar kalaset?
Riku Vahala påpekar att vattenverkens verksamhet, även saneringarna, finansieras med kundernas vattenavgifter, inte med skattemedel. Vattenavgifternas storlek avgör hur mycket de enskilda vattenverken har råd att satsa på nätsanering och i förlängningen på välfungerande vattentjänster dygnet runt.
– För att kunna svara på saneringsbehovet är många vattenverk tvungna att höja sina vattenavgifter ganska rejält under de närmaste åren. I kommuner med vidsträckta nät och få kunder är höjningstrycket klart större än i tätorterna. Jag hoppas att kommunalpolitikerna inser situationens allvar och förstår att höja de aktuella avgifterna tillräckligt mycket för att möjliggöra nödvändiga nätsaneringar, avrundar Riku Vahala.
Källa: Publikationen Vesihuollon investointitarpeet vuoteen 2040 (Vattenförsörjningens investeringsbehov fram till år 2040), VVY
Vid saneringen grävs marken upp med cirka hundra meters mellanrum.
